31 maj 2015

En fin heldagsutflykt i konstens tecken gjorde Konstlinjen idag!
Förmiddagsbesök hos Kenneth Börjesson i Mölnerud, Brunskog och eftermiddagsbesök i Södra Fjöle, Klässbol hos Marja i Myrom.
Två inspirerande konstnärer som bjöd på sig själva.
Nu är det många intryck att smälta Smiley smile

27 maj 2015


Lina Kalmteg:En provocerande populär romanfabrik


 
Under pseudonymen Sigge Stark skrev Signe Björnberg över 100 romaner som på 40-talet gjorde henne till en av Sveriges mest lästa men samtidigt mest utskällda författare. En ny bok ger upprättelse åt ”skräpförfattaren” Sigge Stark som litteraturhistoriskt fenomen.

Sigge Stark (1896–1964).
Sigge Stark (1896–1964). Foto: LENNART NILSSON/TT

UNDER STRECKET

Sigge Stark? Minns du vem det var? Eller vill du svara: ”Ursäkta, sa du skräplitteratur?” För den bästsäljande pseudonymen är fortfarande främst synonym med litteratur av lägre rang.
Många minns kanske Sigge Starks böcker från släktingars bokhyllor några generationer bort – om de inte hade slängts vid en flytt eller stuvats undan längst in i ett förråd för att inte visas fram bland den ”finare” litteraturen. Vissa känner nog bara vagt igen namnet, men associerar det ändå genast med just undermålig underhållningslitteratur.
Men en gång var hon en av Sveriges mest lästa författare, en 1940-talets deckardrottning eller kanske snarare kiosklitteraturmästare, som skrev om allt; romanser, djur, äventyr..Bakom Sigge Stark dolde sig Signe Björnberg, född Petersén 1896 utanför Örebro. Hon debuterade 1922 med romanen ”Den steniga vägen till lyckan”, som liksom en betydande del av det som följde publicerades som följetong i tidningen Vårt Hem. Några av de mest uppmärksammade verken i hennes enorma produktion blev sedan romanen ”Guldkungen” och radioföljetongen ”Hällebäcks gård”.
Men till och med i nekrologen i Bonniers Litterära Magasin, när hon dog 1964, underströks hennes låga nivå. Åke Runnquist skrev: ”Det finns ingen anledning att tillmäta Sigge Stark någon betydelse som författare, utom den att hon var mycket läst. Allt jag sett av henne har varit konstnärligt likgiltig efterklangslitteratur, riktad till människor med outvecklad, rätt ålderdomlig smak.”
Därefter har det fortsatt på samma sätt, påpekar Yvonne Leffler, professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, i sin nya bok ”Sigge Stark – Sveriges mest produktiva, utskällda och lästa författare” (utgiven av Göteborgs universitet).
Signe Björnberg var medveten om kritiken, och plågades av den, kallade sig själv för ”kritikernas strykpojke”. Samtidigt verkade hon luttrad och sa i intervjuer sådant som bara gödde föraktet. Som: ”Tänker gör jag inte medan jag skriver”, och beskrev sig obetänksamt som en fabrik som producerade romaner, noveller och följetonger.
En del av kritiken grundar sig säkerligen i hennes närmast osannolika produktivitet. Även de som i övrigt betraktas som kvalitetsförfattare blir mer sårbara när de håller en hög takt. Joyce Carol Oates är väl vårt nu mest lysande exempel på det. Så pass att kulturtanten Boel Märgåker i Martina Montelius nu i vår uppmärksammade roman ”Oscar Levertins vänner” bestämmer sig för att försöka förgifta den man som vid buffén på litteraturkryssningen säger att Joyce Carol Oates är lite ojämn. Boken om Sigge Stark påminner om att sådana där svepande omdömen, som ofta tycks komma ur munnen på någon som inte läst den aktuella författaren, kan vara rätt slappa och irriterande förutsägbara.
Sigge Stark skrev runt 115 romaner och 500 kortare berättelser. Allra mest romanfabrik var hon under 40-talet, åren 1942 till 1950 publicerades 107 boktitlar, 85 romaner och 22 novellsamlingar. 1949 gav hon ut inte mindre än 15 nya romaner. Det är obegripligt att det ens var möjligt. Dessutom hann hon samtidigt göra det som egentligen verkar ha varit viktigare för henne än skrivandet: att föda upp och ta hand om hästar och hundar och vara Sveriges första kvinnliga travtränare. Man skulle nästan kunna misstänka, fast det inte alls var så, att hon liksom en av världens i dag största bästsäljare – amerikanske, massproducerande James Patterson – hade ett helt stall med skribentslavar.
Men hennes frenetiska arbetstakt handlade inte bara om att hon själv ville spotta ur sig sina texter så snabbt som möjligt. Hon gick förlaget till mötes för att hon ofta var fattigare än en kyrkråtta.
”Jag ska bli författarinna – eller svälta ihjäl”, sa den unga Signe Björnberg när hon bestämde sig för att flytta till Stockholm och bli författare. Yvonne Leffler konstaterar att det hade varit en nästan sann förutsägelse om hon i stället hade sagt: ”Jag ska bli författarinna – och svälta ihjäl.” När hon producerade som mest isolerade hon sig i ett torp utanför Torsby i Värmland och överlevde på kokt potatis, kaffe och cigaretter. Vissa av dagens bästsäljande författares lyxliv och återgivningar av det på bloggar tycks mycket, mycket avlägset.
Ofta suckade hon frustrerat över att förlagen bara ville att hon skulle skriva om kärlek, kärlek och åter kärlek, ett ord som dessutom helst skulle finnas med i titeln. Där kan nog en del författare år 2015, vare sig de skriver mer lättsmält underhållning eller annat, känna igen hur deras arbete allt mer styrs av marknadsavdelningarna.
På många vis är Sigge Starks liv och arbete illustrativt för författares villkor alltsedan den kommersiella bokmarknaden tog fart. Fast det handlade också om hennes högst personliga slösaktiga relation till pengar, visar Bo Niklassons biografi ”Vem var Sigge Stark?” (1990). Hon drog gång på gång på sig stora skulder, bland annat genom att köpa ännu fler dyra travhästar, som hon sedan snabbt var tvungen att skriva ihop till. Hon hade behövt någon som ansvarade för hennes förhandlingar med förlagen, som utnyttjade henne girigt och grymt. När hon var extra desperat efter pengar skrev hon på kontrakt där hon avsade sig alla rättigheter ”för alla tider, länder och upplagor”.
Lika intensivt som Sigge Stark producerade romaner, fabricerade kulturskribenter och folk i hennes omgivning ihop illvilliga rykten om henne. Ett var att hon alltid måste ha sin get med sig när hon gick på kafferep. Ett annat, ofta upprepat, var det att hon pratade in sina romaner på diktafon och sedan skickade in rullarna till förlaget för renskrivning. Sigge Stark ska enligt Niklasson – som till skillnad från Leffler fokuserade mer på personen än på verken – ha sagt: ”Det underliga är, att om folk inte vet ett dugg om mig annars, så säger de att jaså det är ni som dikterar alla era romaner i diktafon!” För ryktet var överdrivet. Sigge Stark hade bara diktafonen ett kort tag innan kronofogden kom och ville beslagta den. Då hade hon redan tröttnat och insett att det där med att diktera inte fungerade för henne.
Ett nytt och viktigt bidrag i Yvonne Lefflers bok är närläsningen, den som alltför sällan görs av den här typen av författare. Antagligen har ingen tidigare mäktat med att läsa så mycket Sigge Stark.
Yvonne Leffler visar med många exempel att Sigge Stark var en varm skildrare av landsbygden och livet nära naturen. Även där höjdes hätska röster. Hon uppfattades som en motståndare till urbaniseringen och anklagades för att romantisera livet på landet. Själv försvarade hon det med att det hon skrev var fiktion.
Men Yvonne Leffler åskådliggör framför allt att Sigge Stark inte, i strid med mångas förutfattade meningar, var något slags massproducerande Harlequinförfattare som varierade samma teman i oändlighet. Hon skrev inom olika genrer och stilar och kunde blanda saga med romantik, äventyr och kriminalintrig. Just mixen är antagligen ett skäl till att hon lyckades fånga in en så stor läsekrets.
Leffler gör därtill en djupdykning i kvinnoskildringarna, och konstaterar att även de kvinnliga huvudpersoner som bryter mot tidigare normer och kan utföra arbetssysslor som ansågs förbehållna männen inte vill släppa sina egna områden, som maka och mor. Sigge Stark ter sig alltså trots allt rätt konservativ, eller bara som en realist som återgav det hon såg omkring sig. Men hur mycket svängrum ansåg hon sig ha? Vågade hon inte gå emot förlaget när det gällde kvinnlig frigörelse heller? Eller var hon i verkligheten precis så motstridig kring frågorna som hon tycks vara i sin litteratur? Där finns mycket kvar att utforska.
Sigge Starks fall skickar till sist en brännande fråga till nutiden, om hur skraja vi egentligen ska vara för en utmaning mot den så kallade goda smaken. Vad blev konsekvensen av kritikernas surmagade inställning till Sigge Stark och att biblioteken skydde hennes böcker? Räddades en massa läsare undan det hotande förfallet? Vi skulle lika gärna, men därom strida vi ju ännu, kunna nöja oss med att Sigge Stark antagligen fick otaliga som tidigare inte hade öppnat en bok att börja läsa.
Men alla angrepp väcker frågan om kritiken var betydligt hårdare då. Inte minst den nedgörande nekrologen i BLM tyder på att den nog var det.
Fast i föraktet mot Sigge Stark ekar också samtiden. Minns sommaren 2007 när Leif G W Persson, själv storsäljare, slängde ur sig att Camilla Läckberg skriver som Nicke Lilltroll pratar och när Ernst Brunner jämförde sina bästsäljande kollegor med skarvarna som skitar ned han på hans skärgårdsö, hävdade att deckarna trängde ut övrig skönlitteratur och att skönlitteraturen kommer att gå under om det får fortsätta så här.
Kritiken mot underhållningsförfattare, fram för allt kvinnliga sådana, var hård då och är det än i dag. Samtidigt fortsätter miljontals läsare att älska de böcker, ofta av Sigge Stark-stuk, som ett fåtal hatar och ratar. Därför är den här typen av studier så uppfriskande.
Apropå den stämpel Sigge Stark har fått i Sverige som tidernas skräpförfattare är det häpnadsväckande att 70 av hennes romaner faktiskt också översattes och publicerades i Norge 1971–2009. Där var hennes rykte uppenbarligen inte lika skamfilat.
Yvonne Lefflers bok om den utskällda och populära författaren är ett slags upprättelse. Inte så mycket för hennes stilistik – Leffler avslutar inte heller med att ställa sig upp och jubla och ropa att Sigge Stark höll Nobelprisklass – som för hennes värde som litteraturhistoriskt fenomen.
Boken avslutas med en fundering om vad Sigge Stark hade kunnat skriva för romaner om hon hade lagt inte en vecka utan ett år på varje. Det är en intressant tanke. Hur hade vi i stället kommit ihåg Sigge Stark då?

Pink Floyd - Another Brick In The Wall (HQ)

24 maj 2015

SIGGE STARK En presentation av författaren Signe Björnberg...WWW.SIGGESTARK.COM


Välkommen till hemsidan om Sigge Stark

Entusiasterna
Här kommer vi under hösten och fortlöpande att fortlöpande lägga in text och bilder från vårt omfattande material som vi under ett flertal år samlat om Signe.
Vi har under arbetets gång fått åtskiliga bekräftelsere på vilken underbar, snäll och barnkär människa hon var.Vi har hennes röst på en cd skiva som ni så småningom kommer att få smakprov på. Det är Jan Gabrielsson som intervjuar Signe i en programserie som gick på 50-talet i radion som hette " Som ni behagar." Hon blev ju mycket bespottad för sina romaner och noveller, men hon skrev för "vanligt folk som hon själv har utryckt sig. Hon fick ett flertal bevis på att folk som hade svårt att läsa började att läsa hennes böcker och sedan fått upp ögonen för böcker och fortsatt med annan litteratur.
Vi som jobbar med hemsida är Bodil Nilsson, Doris Sjöberg, Marianne Nordlin och Beth Haglund.

Okända bilder!

Här bredvid har vi ett antal okända bilder som vi undrar om det är någon som känner igen personerna, lokalen och vilken tillställning det är?

Är det någon som vet något omm dessa bilder hör av er till oss. På mobil 0702929655 Beth Haglund

Två av korten har vi lagt ut på facebooksidan om Torsby så vi hoppas att gåtan snart har sin lösning.

Vi har nu fått lösning på frågan vilken lokal detta är och det var Gösta Berlings Värdshus i Sunne. Vi fick reda på detta genom Marja i Myrom, hon såg korten och berättade att det var hennes framlidna man Thore Andersson som målat miljöerna i Gösta Berlings Värdshus

Skogens mystik, Marja i Myrom


Punktering i Gräsmark

Efter TV1 inspelningen i Gräsmark fick vi punktering. Konstigt nog utanför en gård som ägdes av Tyskar som kommit till Sverige i en gammal Ford. Killarna som älskade gamla bilar och Värmland hjälpte till med däckbyte med en gång. En kvart dröjde det innan vi rullade vidare genom Gräsmarkskogen in i Gunnarskogsskogen för att senare rulla in i Arvika. Tur i oturn. Men Värmlandsvargen är turvargen..och min Livemålning på familjedagen utanför Stavnäs kyrka gick som en dans.
Ibland är det underbart spännande att leva. Vilket äventyr långt från trista konstsalonger.

Flickan och fågeln


August Strands dörr i Gräsmark


TV1 inspelning i Gräsmark, den 22 maj 2015.


Väggmålning hos Michelle Modh, Öddens hundhälsa i Bålgård utanför Arvika.

 
Fantastiska "Marja i myrom" var i onsdags och sponsrade hunddagiset med helt underbara målningar! Jag kunde inte vara mer tacksam eller inspirerad - vilken otrolig konstnär och levande själ🌟 Målningarna ska avspegla den plats som dagiset finns på - nämligen Ödden, där jag är fjärde generationen att bo på. Dagiset ska ha en varm och inbjudande känsla som ska vara öppensinnat för alla raser, hundägare, åsikter och tankar! Tusen tack ännu en gång Marja, ingen kunde ha gjort det bättre än du! 




Marja i Myrom 2015

Har du problem med hundvakt..ta då kontakt med Michelle Modh i Sågmon, Bålgård, Arvika.
Ett personligt hunddagis i skogsgläntan.

Stå upp för dig själv och dina behov. Då märker du samtidigt att du möts av respekt och dina krav synliggörs, först då känner du dig stark i...