När den finländska konstnären Helene Schjerfbeck väckt uppmärksamhet i den internationella konstvärlden genom en separatutställning i en konstsalong i Göteborg 1923, ombads hon av en fransk tidskrift att beskriva sitt liv och sin verksamhet för en fransk läsekrets. I några lapidariska rader tecknas ett helt livsöde och en föga känd konstnärsgärning:
Utbildning på den kända konstskolan Colarossi i Paris 1884–86, resor till Italien, Ryssland och Bretagne under samma decennium, flera utställningar i Paris, däribland världsutställningen 1889, där hennes målning ”Konvalescenten”, föreställande en genomskinlig liten flickgestalt som just återvänt till livet, belönades med ett pris. Under 90-talet teckningslärare vid den statliga ritskolan i Helsingfors, en tjänst som hon dock lämnade för att bosätta sig på finska landsbygden.
”Sedan 1897 har jag inte bevistat en enda konstutställning”, konstaterar hon. ”Jag lämnar aldrig mitt rum och har aldrig haft någon ateljé. Mitt ideal och min dröm är att än en gång få måla i det franska ljuset, att få ro, ensamhet, och att få känna kärlek till mitt arbete i det land som betyder så mycket för mig alltsedan min ungdom.”
Är det av utrymmesbrist eller på grund av den blygsamhet som karakteriserar hennes självuppfattning som hon utelämnar det faktum att hon redan som elvaåring antogs på Finska Konstnärsföreningens ritskola, där hon av sina betydligt äldre studiekamrater betraktades som den mest begåvade? Det är hur som helst svårt att mellan raderna inte förnimma en viss bitterhet i hennes implicita jämförelse mellan franskt och finländskt konstnärsklimat: i Frankrike personlig och konstnärlig expansion, i Finland en reduktion av hennes kreativa och mänskliga kapacitet. Vad hände egentligen efter hennes återkomst till Finland?
När Schjerfbeck av Finska Konstnärsföreningen år 1880 beviljats ett stipendium för studier i Paris utgjorde detta en lysande möjlighet för en begåvad person ur en ekonomiskt ansträngd familj att utveckla sina anlag i en kreativ miljö. På konstskolan Colarossi väckte hon snabbt sin lärare Léon Bonnats respekt: hans lovordande intyg möjliggjorde en förlängning av stipendiet. Hon fick även möjlighet att träffa konstnären Jules-Bastien Lepage – den stora inspirationskällan för många nordiska konstnärer, som till en början fann impressionisterna alltför experimentella och Lepages friluftsmåleri, där även det oglamorösa lantarbetets värld fokuserades, mer i linje med deras egen konstnärliga övertygelse.
Stärkt av det gensvar hon väckte vågade hon utveckla sin konstnärliga särart. Detta sågs inte med blida ögon av det finländska konstetablissemanget, som med en viss förfäran noterade att kvinnliga stipendiater hade en större benägenhet än sina manliga kolleger att under sina konststudier i Paris söka sig egna vägar. Speciellt förargelseväckande i Schjerfbecks måleri var hennes motivval. Var verkligen ett syskonpar i misär, avbildat i en bondgård i Bretagne, över huvud taget värt att återge i måleriet? Där franska betraktare frapperades av den ömsinthet och den medkänsla som karakteriserar målningen, såg finska konstkritiker blott en malplacerad fokusering på det fula i tillvaron.
En stor begivenhet för alla som fascineras av den finländska konstnären är Lena Holgers nypublicerade volym Och jag målar ändå. Brev till Maria Wiik 1907–1928 (SLS/Atlantis, 301 s). Den ingår som en del i serien Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland och publiceras i anslutning till 150-årsjubileet av konstnärens födelse (även en stor retrospektiv utställning visas på Ateneum i Helsingfors).
I volymen, som i stor utsträckning illustrerats med målningar ur privata samlingar, har breven grupperats och analyserats tematiskt. Läsaren får en möjlighet att göra sig en bild av både konstnären och privatpersonen, utan att utgivaren gör sig skyldig till det övertramp som ofta är behäftat med brevutgåvor och som kan bestå i indiskreta avslöjanden av personliga förhållanden. I stället tydliggör brevvalet bilden av en konstnär, som trots en självkritisk attityd till sitt skapande och trots ett bristande självförtroende som förefaller konstant, ändå värnar om sin personliga integritet och sin konstnärliga övertygelse.
Under en period då behovet av en nationell samling kraftigt underströks av tongivande konstnärer som Akseli Gallen-Kallela vägrade hon överge de inspirationskällor hon funnit i det franska måleriet och fick för detta ställningstagande utstå mycken smälek. Kanske ledde det till att hon till sist, djupt deprimerad, lämnade sin tjänst som lärare i Helsingfors för en frivillig isolering på den finska landsbygden fjärran från konstkotterierna.
Den tillvaro som väntade henne och som delades av hennes mor präglades av en ständig kamp mot fattigdom, sjukdomar och köld, något som dock inte hindrade henne från att utvecklas som konstnär och skapa ett alltmer asketiskt, mycket särpräglat måleri. Att gestalta mänsklig sorg med symbolistiska förtecken blev ett av hennes kännetecken.
Även om Schjerfbeck valt att distansera sig från konstnärskretsarna i Helsingfors, stod hon i ständig kontakt med sina kollegor från studietiden i Paris, främst Helena Westermarck och Maria Wiik. Breven till Westermarck finns också bevarade, däremot finns inga svarsbrev till Schjerfbeck från någondera av dem. Att breven till Wiik bevarats till eftervärlden beror närmast på en slump. En dag 1928, då Schjerfbeck höll på med storstädning, vilket bland annat innebar att hon brände upp brev, fick hon besök av en god vän som gjorde henne uppmärksam på att dessa hade ett konsthistoriskt värde. Hon tog till sig budskapet och överlämnade till Erkki Calonius ett paket med påskriften: ”Får öppnas efter min död.” Att publicera brev skrivna av en person som betraktar korrespondens som en strikt personlig angelägenhet, är naturligtvis en grannlaga uppgift. Det faktum att Schjerfbeck beslutat spara breven för eftervärlden underlättade Lena Holgers val att publicera dem.
Maria Wiiks och Helene Schjerfbecks vänskap inleds under den gemensamma studietiden i Finland, fortsätter i Paris där de liksom i Bretagne och under en period i St Ives i Cornwall 1889 delar ateljé. Wiiks måleri är mer traditionellt realistiskt än Schjerfbecks och hon blir snabbt erkänd som porträttmålare. Att ett av hennes porträtt antogs till salongen i Paris 1881 sågs som ett mognadsbevis. Av de två konstnärerna framstår Schjerfbeck som den mer modernistiska.
Schjerfbeck påpekade ständigt att hon inte ville fösas in i en fålla för kvinnliga konstnärer. Sina motiv fann hon i Hyvinges ortsbefolkning, liksom i sitt eget hem: som framgick av en utställning på Nordiska Akvarell-museet i Skärhamn för några år sedan, intar hennes mor en viktig plats både i hennes måleri och i hennes liv. I hennes konstnärliga skapande omges modern av en aura av stränghet. Är det denna stränghet som får modern att fälla yttrandet att den som inte förtjänade sitt uppehälle inte heller skulle få äta kött?
Bortsett från att det politiska läget kunde göra utrikesresor svåra att förverkliga för finländska medborgare kring sekelskiftet 1900 inställer sig frågan: var det moderns attityd som fick henne att avstå från att åter bege sig till Frankrike, det land som utgjort den totala befrielsen för henne både som konstnär och som människa? Lena Holger avstår från att ställa denna fråga både i sin monografi om konstnären (”Helene Schjerfbeck. Liv och konstnärskap”, 1987) och i den nypublicerade volymen.
Schjerfbeck uttrycker i sina brev ofta ett missnöje med att ständigt föreläggas hushållsgöromål, som hindrar henne i hennes arbete. Därför upplever hon det som en befrielse att få tillbringa en sommar utan modern i Ekenäs, måla när det faller henne in och slippa redovisa i minsta detalj vad hon tänker företa sig. Att slippa träla i hushållet gav henne också mycket tid över till betydligt intressantare sysselsättningar, exempelvis litteraturstudier. Det var också till Ekenäs som hon flyttade efter moderns död i början av 20-talet. Den nya bostaden förde henne närmare konstnärskolleger som Westermarck och omställningen fyllde henne med hopp om ett rikare liv, något som återspeglas i vissa av hennes målningar. (Hon förblev där ända fram till 1944, då hon mot sin vilja tvingades företa sin sista resa. Evakuerad till hotellet i Saltsjöbaden utförde hon i förtvivlad hemlängtan sina sista avskalade självporträtt).
Den som till sist bröt Schjerfbecks isolering var konstkritikern och konsthandlaren Gösta Stenman, som 1913 upptäckte att den konstnär som nästan helt försvunnit från konstscenen befann sig i full utveckling. Han tog initiativ till avgörande separatutställningar av hennes konst, 1917 i Helsingfors, 1923 i Göteborg och 1937 i Stockholm.
Ytterligare en viktig bekantskap: Einar Reuter, forstmästare med konstnärliga ambitioner och en viktig samtalspartner. Deras vänskap inleddes 1915, då Reuter uppsökte henne, vilket ledde till ett ömsesidigt utbyte på flera plan. Sedd och bekräftad som konstnär och som medmänniska kan vänskapen med Reuter kanske ha bidragit till modifiera Schjerfbecks självbild, som vid tidpunkten för deras möte framstår som ljusare än både tidigare och senare självporträtt. Denna hypotes diskuteras inte av Lena Holger, som dock på ett intresseväckande sätt redovisar den konstnärliga bakgrunden till hennes självporträtt – Rembrandts, van Eycks, Velazquez och Goyas måleri. (Under sina konststudier i Paris under 1880-talet studerade Schjerfbeck ingående Rembrandts målningar på Louvren).
Arten av Reuters och Schjerfbecks relation? Lapidariskt som konstnären själv skriver Lena Holger i bildtexten till en målning som gestaltar en kvinna, förlamad av sorg: ”Målningen ’Sorg’ är en studie till målningen ’Hetta’. Den tillkommer hösten 1919 efter att Schjerfbeck fått höra att hennes vän Einar Reuter förlovat sig.” Läsaren får själv dra sina slutsatser.
Den relation mellan Helene Schjerfbeck och Maria Wiik som avspeglas i volymen kan inte ha varit alltigenom idyllisk. De brev som Schjerfbeck skickar till sin nio år äldre konstnärskollega framstår ibland som något mästrande och inte sällan krävande. Själv har hon valt att ställa sig utanför etablissemanget men varför ständigt förebrå sin kollega en alltför stor undfallenhet? Och får Maria Wiik tillräcklig uppskattning för att hon solidariskt verkställer sin väninnas beställningsuppdrag: försändelser innehållande konstreproduktioner och litterära verk som är oundgängliga för att hålla sig à jour med det franska kulturklimatet, samt införskaffande av specifika blommor, allt enligt Schjerfbecks detaljerade order?
Även om breven från Wiik inte finns kvar, anar man sig till att denna ibland reagerat, eftersom Schjerfbeck korrigerar sig själv genom att mildra vissa kategoriska råd och omdömen, förmedlade i närmast föregående brev.
Många frågor väcks vid läsningen av denna intressanta volym som vidgar vår förståelse av Helene Schjerfbecks konstnärskap.File:Profile of a girl by Helena Schjerfbeck 1887.jpg